27 AprOrkar inte…

Det är ett evigt jävla tjatande. Jag vet vad jag ska göra. Jag blir så jävla förbannad och ledsen och irriterad. Jag blir knäpp. Hon tar upp det när hon är less. Det tar nån månad sen ska hon ha ”familjeråd” igen. Det innebär att hon sitter och klagar på sånt hon inte är nöjd med som vi gör, eller rättare sagt inte gör. Visst ja förstår att hon blir less. Men vem fan blir inte de. Men hur juste är det att sitta och beklaga sig över folk. Sen vill hon höra vad vi tycker, fast hon vet exakt vad vi tycker och hur less vi blir. Det kan aldrig vara något bra med familjeråd. Är bara så less på att bo hemma nu. Om man bara kunde få vara ifred från dom ibland. Men nej. Är man hemma mer än 2 timmar en dag eller om man är borta av annan anledning än jobb så SKA man fan ha städat hela huset eller lekt med hunden hela dagen. Jag har hela tiden sagt hur irriterad jag är på hunden och alla vet det. Jag orkar itne ta ansvar för henne. Orkar fan inte ta ansvar för nån. Absolut inte mej själv. Längtar till en tillflyktsort. Där man får vara ifred utan att säga vad man tänker eller hur man mår. Man säger de bara om man vill. Vänner är en helt annan grej. Med dom bestämmer man själv. Och dom får en inte att känna sig instängd.

Det blir alltid på samma sätt. Nårga dagar efter att hon tjatat så blir allt bra hemma för att alla lämnar sina liv för att göra henne nöjd. Sen back to basics. Vi alla vet nog innerst inne att det inte funkar i längden. Hon måste bara inse att det krävs något annat.

Det finns alltid 1000 saker att göra. Och allt är instängt i mitt huvud. Det är som att dom suddas ut när de egentligen skulle kunna göras, så att dom aldrig ska försvinna. De sätter sig i musklerna och ger en djävulskt obehaglig känsla. Och såklart så får man råå dåligt samvete av det. Vill vara alla tillags. Men det går inte. Det jobbigaste är att svika honom. Känns som att han varit besviken på mej hela livet. Han har alltid varit min tränare och då har jag alltid varit dålig, det är något jag vet men det blir faktiskt ganska jobbigt när man aldrig duger. Det har lixom blivit den relationen vi har till varandra. Det har hänt ett fåtal ggr att det inte är sånt opersonligt som sport och liknande vi pratat om eller gjort när vi umgåtts. En av de gångerna var när det bara var jag och han hemma en fredagkväll och vi hade hyrt film. Vi såg definetly, maybe. Hur mysigt som helst. Jag klagar inte på hur vi har det men jag blir bara irriterad på han att den enda gången vi pratar om något lite mer personligt, inte för att jag vill att han ska lägga sig i, för han fattar ändå inte, men det är ex. att jag ska gå med i alfakassan eller att jag måste göra det eller det som är praktiskt för att klara sig här i livet. Men jag blir less för det gör bara att vi grälar.

Varken hon eller han förstår att man mår bra av att umgås med komspiar. Hitta på saker. Vill inte växa fast lixom. Orkar inte prata med dom för varje gång jag försökt lite så har dom inte förstått. Och det gör inte jag heller så jag förväntar mej inte att dom ska de heller. Men då funkar det inte att mamma ska fråga mej saker hela tiden, och att pappa bara ska snakka med mej om saker jag bara känner som en belastning.

Önskar att jag hade någonstans jag kunde fara och bara få vara utan att någon frågade nått.

Säkert hur ointressant som helst. Men de e så jag känner och jag måste bli av med dej eftersom att jag inte vet hur jag ska bli av med dej annars. Önskar bara att dom visste hur det var, men dom förstår endå inte och orkar inte snakka om det.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu