Det började utan att jag ens märkte av dej.
Du bara fanns där som något helt naturligt.
Du smög dej in i mitt liv och tog större och större plats.
Det hände utan att jag hade en tanke på att du var orsaken till att jag gjorde som jag gjorde.
Sen började jag inse vad det handlade om.
Du. Detta var något seriöst.
Du började dyka upp över allt.
Du påverkade mer och mer.
Tänker på dej alldeles för mycket.
Jag känner att jag måste göra allt du vill att jag ska.
Men jag vet att jag inte borde.
För när jag gör det så vet du att du har makt över mej vilket du utnyttjar.
Du sätter då bara högre krav.
Och om jag inte gör som du vill så misshandlar du mej på insidan.
Du håller på att ta över mitt liv.
Du kommer att göra det om jag inte stoppar dej.
Växa och bestämma allt.
Jag hatar dej.
Men det kommer inte att hända.
Jag ska stoppa dej.
Kommer nog att ta tid men det ska ske.
Då kommer du att ta mindre och mindre plats i mitt liv.
Till slut så kommer dina beslut inte spela någon roll.
Kanske jag ibland gör som du sa att jag skulle.
Men det blir ingen inre misshandel om jag inte gör det.
Folk tar det inte seriöst. Det är så himla jobbigt när man väl provat på det. Men låt det aldrig ta över.
Jag har tvångstankar, eller tvångssyndrom vet egentligen inte vad, kanske båda. Jag ser det som en svart figur på min högra axel. Jag har matat den genom att göra som den vill, vilket har gjort att den har växt. Och när den växer så ger den mej fler uppgifter. Om jag inte gör som denne vill, så ger den mej ångest. Ibland även panikångest i form av ex. Hyperventilation. Vissa gånger så kan jag även koppla ihop det med ex. att jag kommer få otur resten av dagen eller något liknande. Det är sinnessjukt och det vet jag.
Exponering.
Det är när man gör motsatsen till vad tvånget vill. Man ska försöka lära sig att hantera och ta sig genom ångesten. Låta den komma och gå. Det tränar jag på, men det har gått så långt att jag inte kan göra det med vad som helst när som helst för att jag får så stark ångest. Och då istället så försöker tvånget få mej att hitta en annan väg genom, som det ändå godtar, och jag slipper ångest, vilket i början är en enklare väg, men även detta matar ju tvånget vilket gör att det bara blir mer. Det är ungefär som att man får mat man inte gillar, men man äter det bara för att bli mätt.
Jag måste få ta det i min takt. Men det är ändå snällt att folk vill hjälpa.